Foundation Cartier: Två filmvisningar av mer traditionell konst-dokumentär-stil visas i två svarta utställningsrum där besökarna sitter på golvet. Ljuset från skärmen belyser rummet och skapar lite av en olafur-effekt. Inga sittplatser. Diller Scofidio + Renfro visar film i källaren. 5 projektorer skapar en skärm som täcker ca 270-300° av rummet. Innehållet är statistik. Det går att säga mycket om skälva narrativet och grafiken, som både är brilliant och haltar, men för att koppla det till rummets konstruktion så lide både "formen" och "innehållet" av en brist i var man ska titta. Till skillnad från de ovanstående utställningarna i öppna rum där man kan komma och gå som man önskar, har DSRs rum en varkt utanför dörren som bara släpper in publiken vid bestämda visningstillfällen var 35:e minut. Det blir lite godtyckligt var man styr besökaren och var man ger dem utrymme att agera själva. Jfr biografen där besökarens kropp och blick är oerhört starkt kontrollerad, men där även kraven på narrativet också är starkt kontrollerat av att publiken.