En övergripande känsla att Kärrholms fyrfältare har en enorm potential, men problem med generaliserbarheten... Det huvudsakliga problemet är att de inte verkar kunna kommunicera. På grund av bristande dialektik?
Strategi, taktik och appropriation verkar vara en bra skala mellan ren intention och ren "miljö", samt en mix dem emellan. Det viktiga att förstå att ren intention också har en kropp, och att ren miljö kan vara ett resultat av en strategi. En strategi kan aldrig göra en gata till min. Det är bara gatan och jag som kan stabilisera det assemblaget. Appropriationen ligger utom kontroll genom att den inte går att förhandla bort. Ett strategisk assemblage, t ex ett fastighetsbolag kan stabilisera ett annat assemblage, t ex ett byggnad. Strategier är ren intention, inte genom att inte ta hänsyn till förutsättningarna, utan genom att deras tillförlit ligger hos intentionen. Intentionen är den starka aktanten. Taktiken tar till lika stor del tillvara på förutsättningarna i ökande grad tills de blir inkorporerade genom appropriation av dem. Ta en arkitekt, en ren idealist-en sann strateg: Första skedet är ren strategi. Designen, intentionen, är lösningen på allt. Fler och fler förutsättningar kommer in, kända som okända, och intentionen spelar en allt mindre roll, istället handlar det om att ta tillvara på dem för att nå mot idealen (det kan fortfarande vara 100% ideal, men de är inte drivkraften), andra aktanter kommer in och driver projektet i andra riktningar till den grad att intentionerna bara är vaga skuggor. Till slut har intentionsaktanten helt och hållet ätits upp av andra aktanter och assemblage. Projektet är helt approprierat av andra krafter.
Produktionsformerna kan absolut existera i ren form, men de kommer förmodligen hela tiden ligga i gränslandet till varandra. Är de jämförbara? Associationen känns som en särart, eftersom att den gäller så mycket...