Sjöholms grundläggande tes är att biografen under 40- och 50-talen var en drivande aktant i samhällsbyggandet, eller snarare moderniseringsprocessen. Man skulle kunna prata om biografen som en territorialiserande aktant för "det nya" samhället (nya konsumtionsmönster, ny världsbild-drömmen om hollywood, nya demografiska grupper: ungdomar blev synliga i stadsummet, kvinnor var en viktig målgrupp), samtidigt som det deterritorialiserade det gamla samhället (gamla värderingar ifrågasattes, flöden från städerna understöddes). Det fanns också mer ambivalenta processer där t ex 30-talets biografbyggande starkt dominerades av en expansion på landsbygden, och där fick en stark sammanhållande effekt som kanske delvis motverkade urbaniseringen (eller snarare urbaniserade landsbygden). Likaså var folkets hus starkt beroende av sina biosalonger för att locka folk (något de insåg först när folk slutade gå på bio). Det intressanta med biografens historia är att teknik, rumslighet och sociala processer är så starkt integrerade med varandra. Tex så försvinner balkongerna i slutet på 20-talet vilket tillåter en brantare lutning på gradängen, något som gör placeringen mer jämlik - i samma veva växte biografens pouläritet även bland "de övre skikten" i samhället, och från den tiden kan man prata om biogrfen som en "klasslös" populär-kulturell företeelse (gravt förenklat).